Sillegårdens Historia

Köpet av Sillegårdsbrunn

Ida och August längtade båda hem till Värmland – de kunde inte rota sig i storstaden. Augusts oljeaffärer gick dåligt under kriget, och de planerade att återvända hem, om de fann någon passande sysselsättning. Vid årsskiftet 1914-1915 fick de veta, att Sillegårds Brunns varmbadhus i Västra Ämtervik var till salu och dessutom den angränsande egendomen ”Där Sy” i Svensby. Sillegårdsbrunn var en gammal hälsobrunn, som låg på en holme i Sillegårdsälven. Den hade anor från mycket gammal tid med hälsobringande, radioaktivt vatten. Under 1800-talet, när brunnsdrickning blev populärt, besöktes källan varje sommar av hundratals människor – det kom att bli den tidens ”turistresor”.

Kanske detta vore något för Ida och August? De besökte stället under våren och Ida såg genast vilket underbart läge det hade vid Fryken. De ville överta hälsoverksamheten men dessutom utöka med pensionatsrörelse och jordbruket på grannfastigheten. Ida berättade om planerna för sina vänner i Stockholm och skriver om detta hem till Utterbyn – men ännu hade de inte bestämt sig:

”…Ja, hur ska vi göra med affären i Emtervik? Fru Bergh ringde hit igen och on sa att hon legat på natten och tänkt på detta och funnit att hon tror att det skulle vara min lifsuppgift, hon tror att jag skulle vara så passande till detta och att jag skulle ställa tillrätta trötta kroppar och själar, och att hon tillika som flera skulle söka mig för att få vederkvickelse. War inte detta grant?…..”
(Stockholm, odaterat, troligen februari 1915)

Det dröjde inte länge förrän systrarna fick nytt brev – man kan märka Idas glada iver inför ett eventuellt avgörande:

”…. i dag har kommit bref från Emtervik och de antar vårt anbud på 7 000 kr för Badhuset med inventarier samt jordområdet till. På egendomen har vi ännu ej fått besked om sista priset ty gubben har arvingar i America som han måste råda med först….”
(Stockholm, odaterat, troligen mars 1915)

Detta löser sig också i all hast och helt plötsligt står Ida och August som ägare både till badanläggningen och egendomen. Gamle Per Sahlström, som fortfarande är i livet, hjälper till med affären, både med råd och med pengar. Kanske han vill gottgöra Ida något för den stränghet han visat henne tidigare i livet?

Vi låter Erling Ärlingsson berätta igen:

”….. De inköpte hasteligen båda fastigheterna och satt igång med hjälp av en stor skara timmermän, murare och målare att bygga en restaurant och en rad gäststugor. Restauranten ritades av Fryksdalsmora i fornnordisk stil med lanternin på taket och hiskeliga drakhuvuden utöver gavelröstena. Denna synnerligen hastigt förverkligade monumentalbyggnad, denna torklada, som jag i mina dystra stunder kallat den, men endast då, var i verkligheten en liten träkatedral med sin centrala matsal, sex meter i tak, och med inbyggda verandor, sitt tornrum i lanterninen och sin rejält tilltagna köksavdelning, byggd omkring den gode matgudens altare, bordet mitt i inre matsalen, som dignade under mycken god mat sommar efter sommar. Där rörde sig prästinnor och överst prästinna var Fryksdalsmora, som lät sitt goda och jämna humörs sol lysa och värma hög och låg. I enlighet med Idas livssyn och vilja har nu i femtioen somrar friherrinnor, arbetarhustrur, amiraler, bönder, direktörer och kvarnarbetare samsats om faten på matgudens altare i idyllisk frid och sämja. Varmbadhuset rustades upp, och det blev en livlig historia med maskiniskt, baderskor, badmästare, sjukgymnaster och läkare. ”

1916 förvärvade Ida och August ytterligare en fastighet. Den gränsade intill och slogs samman med den de köpt året innan. Mangårdsbyggnaden till den nya egendomen kom de att bruka som bostad – den får sedermera namnet Lövvik, det namn socknen Västra Emtervik har i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Huset var en tvåvånings så kallad enkelstuga, som hade byggts omkring 1800. Åkrarna till de sammanslagna egendomarna låg samlade i sluttningen ner mot Fryken och August fick nu praktisera det han lärt sig hemma på gården som pojke – han blir en duktig jordbrukare med två hästar i stallet och med sex-sju kor i ladugården. De naturaprodukter jordbruket gav utnyttjades givetvis i pensionatsköket och blir ett utmärkande drag för Sillegården – Idas goda mat blir riksbekant och drar många gäster.